Ännu har jag inte riktigt vant mig. Vant mig vid att vara utan dig. Än idag kan det dyka upp tillfällen, tillfällen då jag kommer på mig själv med att tänka att "det här måste jag berätta för dig".
För så brukade det vara. Om det hände något, roligt som tråkigt så brukade det alltid vara min första tanke. "Det här måste jag berätta för dig". Och så skickade jag iväg ett sms. Eller ringde. Eller bara väntade tills vi sågs.
Idag är saker annorlunda. Jag skickar inte längre iväg ett sms. Eller ringer. Eller väntar tills vi ses. Men första tanken är ofta densamma. Den där första, spontana tanken som dyker upp direkt. "Det här måste jag berätta för dig".
Många situationer har jag vant mig vid. Vant mig vid, accepterat och fortsatt vidare. Och det har gått bra. Mycket bättre än jag trodde, bättre än jag t.om vågade hoppas på. Men just den tanken är spontan, den kan jag inte stoppa. Inte heller förbereda mig för, inte blockera. Och därför inte heller vänja mig vid. Den får mig att stelna till. Att stanna upp. Att känna. Och den gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar