Omg. vilken dag alltså, eller vilka dagar kanske man ska säga. Har egentligen otroligt mycket jag skulle vilja skriva men av respekt för inblandade så är det inget jag skriver i bloggen utan sånt skriver jag på ställen där ingen kan läsa, typ Word. Tycker nämligen att skriva är det absolut bästa när jag har mycket känslor i kroppen, det hjälper litegrann åtminstone. Att skriva av sig lite.
Har iaf precis haft ett telefonsamtal med min soulsyster och absolut bästa vän och det var nog välbehövligt. Främst för henne men även för mig. Även om hela situationen suger och det gör ont i hela mig att veta att min bästa vän går igenom något jävligt jobbigt, så känns det otroligt bra att ha en sån vän som henne och att känna att jag är en sån vän för henne.
Och med "en sån vän" menar jag en vän man kan höra av sig till precis närsomhelst utan att känna sig dum. En vän man kan ringa klockan halv ett på natten bara för att prata av sig. En vän man inte behöver prata med varje dag för att uppehålla vänskapen, utan man är såpass trygg i vänskapen ändå. En vän man älskar över allt annat och som man alltid kommer ställa upp för. En vän man haft länge, byggt en stark relation med. En vän som känns som mer än en vän - en vän som känns som familj. En vän man har starka minnen med, bra som dåliga, men som har lett till en grym relation i dagsläget. En vän som man vet att man aldrig kommer förlora. En vän man kan skratta ihop med, och gråta ihop med. En vän som finns i alla lägen, bra som dåliga. En äkta vän. En soulsister.
Om man ska försöka vända detta blogginlägg till något lite gladare så det faktiskt hänt några bra saker idag också. Främst skolgrejer dock så jag tänker inte gå in djupare på det just nu. Men det känns bra att kunna få lite ljus i en ganska mörk tillvaro.
Nu ska jag kolla klart på ett avsnitt på min serie, sen ska jag försöka sova så jag är uppe innan mamma kommer imorgon (sen). Längtar efter mamma.
Sen är det ju allhelgonahelg nu, vilket innebär att man kan tända ett ljus för någon som gått bort. Min morfar gick bort för drygt åtta år sedan och det påverkar mig än idag. Min morfar var och är otroligt viktig för mig och jag saknar honom varenda dag. Går inte en dag utan att jag tänker på honom. Vi hade en speciell relation, jag och morfar. Jag var yngsta barnbarnet och morfar var min absoluta favorit i hela världen. Han var helt enkelt BÄST, min stora idol och min favorit. Att han inte längre finns med oss gör självklart sjukt ont, men det är ju livets gång, tyvärr. Jag tänker iaf tända ett ljus för min älskade morfar i helgen.
En bild på min vackra morfar. Världens finaste person.
"if tears could build a stairway
and memories a lane,
I'd walk right up to heaven
and bring you back again "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar