Igår när jag var i skolan och satt och antecknade på datorn så hade jag ganska bråttom att hinna skriva viss saker. Därför hamnade jag lite fel på tangenterna och skrev i all hast utan att kolla vad jag skrev så det blev lite fel här och där - inget konstigt med det. Nu kommer det konstiga....

När jag skrev så skrev jag fel, och något ord blev väldigt roligt, kommer inte ihåg vilket. Men Sevgi som satt bredvid mig frågade iaf "Lisa, ska det ordet stå där". Och det skulle det ju självklart inte, men det var världens roligaste felskrivning så jag började av någon anledning garva. Skratta högt. Lägga av ett skratt sådär så det nästan kommer en tår. Efter mitt skrattanfall kommer en kommentar från Sevgi - "vilket fint skratt du har, skratta oftare!". Och då slog det mig att fan, vad sällan jag garvar. 

Jag har träffat Sevgi mellan tre och sex dagar i veckan i skolan i ett år nu, bortsett från sommarlovet och IGÅR var första gången hon hörde mig garva. Hur sjukt är inte det?

Jag "fnissar till" ganska ofta eller småskrattar men det är inte ofta jag verkligen gråter av skratt. Händer typ aldrig. Ibland kan jag önska att jag vore en människa med riktigt nära till skratt, men samtidigt kan sådana människor störa mig så in i helvete så jag vet inte om jag hade velat vara sån. Och att skratta falskt bara för att skratta är inget alternativ för mig, tycker det är fruktansvärt löjligt. Så jag får nog stå ut med mina få men otroligt äkta skrattanfall per år. Det roliga är bara att varje gång jag verkligen skrattar, garvar, så får jag höra något snällt. Typ att mitt skratt är fint, att ett skratt från mig kan göra en hel dag (kanske för jag skrattar så sällan haha). Så jag kanske helt enkelt borde skaffa bättre humor. Så jag får lite användning av mitt skratt.

Lexi kom och la sig gosigt på min axel igår. Finaste <3