Vickan fick ett väldigt tråkigt privat samtal förut, ett samtal vars innehåll gjorde henne väldigt ledsen. Jag tänker inte berätta varför men jag tänker berätta att när jag såg henne bli så ledsen, så blev jag också ledsen. Framförallt för att hon är min vän, när ens vän är ledsen blir man ledsen. Men även för att jag började tänka lite. Har nästan helt kunnat blockera tankarna medan jag varit här borta men idag när jag såg min älskade Victoria bli helt knäckt så kunde jag inte hålla tankarna borta längre. Jag började tänka på min sorg, min saknad. Min ilska. För de är det jag är. Jag är ledsen, frustrerad och arg. Och jag saknar. Saknar så hjärtat nästan spricker. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden, om så bara för ett år. Det finns så mycket jag skulle gjort annorlunda då. Men livet är som det är, och någon tillbakaspolningsknapp finns det ju tyvärr inte. Så jag får leva med ilskan. Leva med saknaden, smärtan och sorgen. Det blir lite lättare för varje dag. Förutom vissa dagar, som idag. Vissa dagar är tunga dagar. Som idag. Idag gör det förjävla ont, eftersom jag tillät mig att tänka. Men imorgon ska jag fortsätta göra framsteg. Fortsätta lära mig att leva med smärtan i hjärtat. Någon gång måste det ju gå över, right?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar