Blev ganska rejält sviken för en, två månader sedan. Av vem, hur, när och varför kan vi skippa. Eller varför vet jag faktiskt inte ens men ja. Jag var rejält ledsen där i början, och sen allt eftersom tiden gick har jag lärt mig att leva med det. Att trycka bort det som gör ont och att tänka på annat. Att göra roliga saker för att inte tänka på det. Att köra mitt eget race och inte fundera över hur allt kunde ha varit. Det finns ju liksom inget annat att göra åt saken, man får helt enkelt leva med vetskapen om att det blir mindre smärtsamt med tiden. Och oftast går det bra. Alltsom oftast kör jag bara på i samma tempo framåt, försöker att inte blicka bakåt. Då gör det inte så himla ont. Men så plötsligt dyker det upp något som påminner mig om personen. En låt, ett minne, en bild, en quote. En situation. Något som påminner. Och då gör det sådär ont igen. Sådär ont som det gjorde hela tiden de första dagarna. Sådär ont så att en kniv i magen hade känts enklare att uthärda. Sådär ont som man tror och inbillar sig att det ska sluta göra efter ett tag. Sådär ont gör det fortfarande emellanåt, och kommer säkert att göra ett bra tag framöver. För trots allt som hänt så saknar jag personen. Varje dag. Ständigt. Igårkväll var en såndär kväll då det dök upp alldeles för mycket minnen. Minnen som borde vara förknippade med glädje men som nu bara gör ont. Det var därför jag inte ville blogga igår. Jag var ledsen. Tänkte för mycket.
Idag är jag dock back on track. Varför ödsla tid på något som ändå inte går att göra något åt? Lättare sagt än gjort, jag vet, men man måste tänka så. Att det inte är värt att fundera över, inte värt att lägga tid på. Men det är lättare sagt än gjort, som sagt. För känslor är svåra att styra. Men det var i alla fall därför jag inte bloggade igår. Jag fick ett bakslag, även om jag vet att jag inte borde låta det påverka mig. Jag är bara människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar