Jag är inte den som stannar hemma för att jag är sjuk. Jag har alltid förknippat det med en "ge-upp-attityd" och har alltid tänkt att jag orkar allting även om jag är sjuk. Och det brukar jag göra, för det mesta. Men imorse sa det stopp. Ont överallt, hög feber, otroligt snurrig ochmådde skit helt enkelt. Men jag skulle ju gå till skolan ändå. Såklart. Att var hemma finns oftast inte i min värld.

Så jag fixade mig. Mådde skit. Kändes som jag skulle dö. Fick sätta mig ner hela tiden för att hämta andan och inte svimma. Men jag gjorde mig iordning iaf. Sen kände jag bara - fan jag orkar inte. Jag orkar inte, jag kommer aldrig kunna ta mig till spårvagnen, jag ORKAR INTE. Men jag tänkte gå ändå. För jag vet att jag alltid får så dåligt samvete av att vara hemma. 

Så jag rådgjorde med Sevgi. Skrev att jag mådde sämre än igår och direkt fick jag svaret "vet du vad? Var hemma idag". Och det kändes så himla skönt. Som att hon sa att det var okej. Hon lugnade mig. Tog bort min vara-hemma-ångest. Och det kändes så bra. Känns så bra. Jag och Sevgi pluggar alltid tillsammans. Vi har lite samma tankebanor och ligger ganska jämnt i nivå så vi pluggar väldigt bra ihop. Så därför kändes det extra bra att hon lugnade mig. Att hon lovade att lära mig ifall jag missade något viktigt på föreläsningen. Så jag stannade hemma och sov och nu mår jag mycket bättre. Utan ångest dessutom. Tack fina underbara vän för det!