Jag känner mig så lycklig. Har en lyckokänsla i kroppen som bara pirrar. Vet inte varför jag känner mig så extremt lycklig just nu. Är det för att min serie hade det perfekta slutet? Eller för att jag känner mig uppskattad, sedd och lite bortskämd av min present? Eller är det för att jag ska köpa nya skor imorgon som jag har kollat på? Eller är det för att jag är så otroligt glad över att ha så underbara vänner? Eller är det för att jag är på upploppet av min jobbsommar och snart kommer få njuta av ledighet? Eller kanske för att jag är så kär att jag inte vet vart känslorna ska få plats i min lilla kropp? Eller är det för att det bara är två veckor kvar till min efterlängtade operation som jag sett fram emot sen månader tillbaks?
Jag vet faktiskt inte, troligast är väl att det är en blandning av alltsammans. Det, plus det faktum att jag lätt blir lite emotional på natten är nog anledningarna till att kroppen pirrar av lycka just nu. Jag känner mig lycklig.
Men, det finns något som jag inte kan sticka under stolen med. Rädsla. Med lycka kommer rädsla. Rädslan att förlora allt som gör en lycklig. Rädslan att lyckokänslan ska försvinna ur kroppen. Rädslan att bli sårad, att planer ska ändras, att saker inte blir som man vill och hoppas. Lycka och rädsla går hand i hand skulle jag vilja säga. Det kanske inte är så konstig dock. För det är först när man är lycklig, när man älskar och värdesätter någon eller något, det är först DÅ man har något att förlora. Och därav rädslan.
Så ja. Just nu är jag superlycklig. Superlycklig och helt fucking terrified. Jag önskar att jag kunde trycka bort rädslan och tillåta mig själv att bara känna lycka. Men det är svårt. Det är så svårt. Men jag måste lära mig det. Frågan är bara - hur lär man sig det?
Här sitter jag nu. Med filten, på balkongen, i mörkret. Funderar. Vill verkligen vara lycklig. Men utan rädsla. Om jag bara visste hur...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar