Ibland blir inte saker som man tänkt sig. Stora saker, små saker. Drömmar, planer, tankar. Umgänge, mående, känslor. Allt kan förändras, innan man hinner blinka.

Vi kan ju backa ett år tillbaks i tiden. Jag hade så mycket planer. En utstakad framtid. Jag hade någorlunda koll på vad jag ville med mitt liv och framtiden såg ganska självklar ut. Givetvis hade jag inte saker planerat in i minsta detalj men jag visste vad jag ville och jag visste vilka jag skulle ha vid min sida. Trodde jag.

Nu står jag här, något år senare och saker är inte alls som jag trodde. Jag har visserligen uppnått vissa av mina mål, planer eller visioner såsom att flytta hemifrån. Det hade jag bestämt mig för. Fixa ett jobb i Göteborg, pendla tills jag hittade bostad och hoppas på det bästa. Det var min plan. Eller vår plan, för då var vi två. Men efter det har saker inte alls blivit som jag tänkt mig. På gott och på ont.

Denna sommaren (2013)  har jag fått gå igenom mycket. Eller egentligen började det väl redan i våras, allt det där jobbiga. Men då var vi två. Så det är väl främst sommaren jag blickar tillbaka på, sommaren och nästan hela vägen fram till idag. Det har varit en tuff väg att gå. Eller rättare sagt-  det ÄR en tuff väg att gå. Men nu är allt lättare. Jag kan andas igen, jag ser hyfsat ljust på framtiden och oftast kollar jag inte bakåt. Jag har lämnat det skedet av mitt liv. Bearbetat det. 

Jag har fått ändra om så mycket i mitt liv. Jag har fått lära mig att stå på egna ben och jag har fått lära mig att le när jag egentligen bara velat gråta. Jag har fått ändra prioriteringar, justera planer och omformulera min framtid. Och det har varit tufft. Riktigt tufft. Men nu är det lättare.

Och nu står jag här, ett år senare. Vad har jag lärt mig på vägen? 

Jag har lärt mig att saker inte blir som man tänkt sig. Åtminstone i teorin, i praktiken blir jag fortfarande ledsen i såna situationer. 

Jag har lärt mig att vara jävligt stark. Så stark som många alltid sagt att jag är, men som jag tvivlat på själv.

Jag har lärt mig att släppa människor nära igen, något jag hade väldigt svårt med där i somras. Jag ville inte släppa någon nära pga rädsla att bli sårad. Igen. Men vet ni? Man blir alltid sårad. På ett eller annat sätt. Det gäller bara att veta vilka som är tillräckligt viktiga att man faktiskt kan acceptera att bli lite sårad ibland. 

Jag har lärt mig en jävla massa mer. Jag orkar inte ens skriva allt. Mest av allt har jag lärt mig att man inte ska lägga energi på saker som bara gör ont i slutändan. Och att man ska lägga ner all energi man har på sånt som gör en lycklig.

Och nej, jag är inte fullärd. Det jag skrivit ovan, att jag lärt mig, är fortfarande saker jag jobbar på. Men nu är jag medveten. Att göra det kan vara svårt emellanåt. Vissa dagar vill jag bara gråta och sätta mig ner på golvet och strunta i allt. Men oftast går det bra. Oftast mår jag bra. Bättre än jag någonsin vågade hoppas på.

Jag får helt enkelt se till det positiva. När jag ser till det positiva så är jag egentligen glad, glad att allt blev som det blev. För jag har lärt mig så mycket, lärt mig saker och växt som person. Många som inte träffat mig på länge blir förvånade. Unda tex. När hon var här. Mycket förvånade henne. Hur mycket jag växt som person och hur självständig jag blivit. Hur jag klarat mig genom jobbiga situationer och fått hårdare hud och mer skinn på näsan. Jag har lyckats utveckla en självständighet jag inte trodde fanns och bestämt mig för saker och bara gjort dom.

Som baristakursen. Jag bara gjorde det. Satt på jobbet, ville bli barista, bokade en kurs. Utan att blinka. Utan att rådgöra med någon, utan att fiska efter bekräftelse på att det var en bra idé. För jag ville göra det. Och därför gjorde jag det.

Så ur allt det här går jag starkare. Och nu skulle jag inte vilja backa tillbaka. Jag skulle inte vilja backa tillbaka till tiden innan allt började och radera allt det jobbiga. Nej det skulle jag faktiskt inte. Jag anser att jag vunnit mer på att gå igenom det än att inte gå igenom det och fortsätta i tidigare hjulspår. Nu tycker jag dock att det räcker. Nu vill jag inte behöva genomgå något liknande igen. Det hade blivit för mycket.

Jag känner mig tryggare nu. I really do. Jag har tagit tag i saker, har börjat skolan och löst kniviga situationer. Jag har fått ett par nya, fantastiska vänner för livet, jag har skaffat mig en bra relation med min pappa och lillebror och jag har upplevt kärlek jag bara trodde fanns på film. Men mest av allt har jag börjat lära känna mig själv.