Trött på att ha ont

Jag antar att jag inte är den enda därute med en kronisk sjukdom. Att jag inte är den enda därute som går runt och har ont varje dag, som känner att ingen någonsin förstår.

Så känner jag just nu. Att jag har är trött på att ha ont och jag är trött på att allt tar tid. Jag har haft ont i magen så länge jag kan minnas och trots att jag äntligen fått en förklaring, diagnos på vad som är fel - så går allting såååå långsamt. Varför? 

Jag är inte dödssjuk. Jag är därför inte prio 1. Det förstår jag. Däremot förstår jag inte meningar som "Lisa, du är mitt i en utredning angående magen, det finns inget mer att göra än att vänta". Varför måste jag vänta? Jag har väntat i typ sju år på att få reda på vad som är fel. Och sen när dom vet vad som är fel så måste jag ändå vänta lite till. 

Jag har haft ont idag. Hela dagen. Sådär ont så jag velat åka in till akuten. Men det har jag inte gjort. För jag hade inte fått någon hjälp. Jag hade inte fått någon hjälp, eftersom att jag redan blivit remitterad till operation. Jag är redan på väntelistan. Det finns inget jag kan göra just nu. Det är bara att vänta.

Men väntan känns olidligt jävla lång när man antingen måste ha ont hela tiden eller vara påverkad av starka,väldigt starka läkemedel hela tiden. Det är som att välja mellan pest eller kolera.

Nu vill jag göra min operation. Jag vill göra min operation och jag vill sluta ha ont. Jag vill kunna sluta med starka tabletter och jag vill MÅ BRA. För jag är trött på detta nu.

Men vad ska jag göra....det finns inget...för det är så systemet funkar. Ha tålamod bara. Och hoppas på att vara så smärtfri som möjligt fram till operationen görs.

Om det inte blir bättre efter operationen däremot....då vet jag inte vad jag tar mig till.

Tur att jag är så in i helvete envis iaf. För det gör att jag klarar skolan, umgås och att ha ett hyfsat normalt liv trots vissa hemska smärtdagar. Det är jag faktiskt lite stolt över.